Författaren Agneta Pleijel om sin minnesförlust – Dagens Nyheter

Helt oförberedd blev jag sjuk förra sommaren. Vi, min syster och jag, satte oss bilen för att köra norrut och se teater, först Jon Fosses ”Edda” i Sunne på Västanå teater. Morgonen därpå en simtur i Fryken. Sedan var det dags för ”Hjalmar Bergman och vår Herre” av Ylva Eggehorn på Stadra sommarteater. I Örebro överfölls jag av en ofattbar trötthet och kände att jag måste hem. Jag vände bilen.

Hemma i Stockholm förstod jag knappt vad min syster sa när hon påstod att ambulansen väntade utanför porten. Jag minns inte att jag steg in i den. Jag minns inget av veckorna som följde. Jag har fått veta att jag hade slembildning, hosta, andnöd och feber. Att jag drabbades av flera lunginflammationer och låg i respirator. Att jag fick en tarminflammation. Att jag blev diagnosticerad med det som kallas damaged coronary heart syndrome, eller med den japanska termen takotsubo: hjärtat stelnar i kramp och tillståndet kan förväxlas med hjärtinfarkt. 

Jag behandlades först på intensiven på Södersjukhuset. Mina närstående var kärleksfulla. Först och främst min man, som vakade och ofta sov i mitt rum. Han fick mellan varven avlösning av mina systrar, min dotter, min mans dotter, min systerdotter och en kvinnlig vän som är läkare. Den lilla kedjan försökte kommunicera med mig med nyckfullt resultat. De har senare berättat om mitt tillstånd. 

Min systerdotter: ”Vad tänker du på, Agneta?”

”Jag (allvarsamt) håller på med att författa en urkund.” 

 ”En urkund? Om vad då?”

 ”Om det här.”

Jag minns inget. Inga ansikten, inga samtal. Efteråt tyckte jag att dessa ur minnet utstrukna veckor var som att ha gjort en go to hos döden. Som i så fall inte är något att frukta. Efter en tid fick jag diagnosen hjärninflammation until följd av tbe – Tick-Borne Encephalitis – som är en virussmitta som överförs av fästningar. En enda förgiftad fästing hade räckt. 

Jag och var oförmögen att komma ihåg de futtiga fem ord som terapeuten dangerous mig upprepa. Det var chockerande

Jag insjuknade de sista dagarna av juli och vårdades på sjukhus until slutet av augusti; efter Sös blev det tre veckor på rehabsjukhuset Stora Sköndal. Jag hade vaccinerat mig i alla år, vilket Sös kunde bekräfta genom sina undersökningar. Det hade inte hjälpt (vilket kan vara bra för andra att veta). Man har sagt mig att äldre personer bör få en starkare dos vaccin. Jag är en äldre particular person. 


Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Nu lever vi i en pandemi. Min sjukdom var inte någon pandemi males tbe har beneath senare år ökat i Sverige. De kvarblivande följderna kan vara gångsvårigheter, talrubbningar och minnesstörningar. Jag hade tur. För mig inskränkte det sig until kvarvarande balansproblem; jag går ännu illa. Mina minnesproblem förbättrades sakta. På Stora Sköndal testades jag och var oförmögen att komma ihåg de futtiga fem ord som terapeuten dangerous mig upprepa. Det var chockerande.  

Det tog tid – och krävde många samtal med sjukvårdspersonal och familj – för att fatta vad jag varit med om. Jag förstod att jag varit nära döden och fylldes av tacksamhet. ”Bara en enda kedja håller oss bundna”, sa Seneca, ”kärleken until livet.” 

Jag kom alltmer att intressera mig för vår märkliga hjärna. Jag hade före insjuknandet med fascination lyssnat until hjärnforskaren Anders Hansens sommarprogram. På Stora Sköndal tog jag del av hans tv-serie ”Din hjärna”. Min husläkare på vårdcentralen rekommenderade längre fram bästsäljaren ”Min stroke” av hjärnforskaren Jill Bolte Taylor. Hon är amerikanska och fick 1996, 37 år gammal, en stroke, en hjärnblödning, i vänster hjärnhalva. Hon insåg som hjärnforskare vad det var och kunde följa förloppet.  

Våra hjärnor ser inte längre helt ut som för 2000 eller 4000 år sedan

Taylor kunde visserligen börja arbeta igen efter några år, males det tog henne åtta år att bli helt frisk. Boken återger hela händelseförloppet males innehåller också en pedagogisk beskrivning av hjärnan. Människan är inte fullbordad utan befinner sig i evolutionär utveckling. Som inleddes med miraklet liv, då de första encelliga organismerna uppstod. Enligt Taylor har livet sen dess utmärkts av alltmer komplicerade cellsammansättningar som strävar mot genetisk fulländning. 

Människans hjärna har ca en biljon celler (hela kroppen har ca femtio biljoner). Våra hjärnor ser inte längre helt ut som för 2000 eller 4000 år sen, påstår hon (den tid från vilken vi har de första skriftliga spåren av vår nuvarande civilisation, som de äldsta delarna av Bibeln). Mänsklighetens framtid påverkas av evolutionen.

Hjärnan har två halvor, den vänstra och den högra. De är helt åtskilda och har skilda uppgifter males kommunicerar. Hjärnbarkens yttre lager, vindlingar och fåror – utan motsvarighet hos andra däggdjur – bildar av de ständigt rörliga atomer och molekyler som universum består av, data av mångahanda slag. Som förmågan att behärska språk och tänka i abstrakta symboliska system, som matematik. 

Av de vibrerande atomerna och molekylerna, miljarder av pixlar, skapas synfält av djup, riktningar, färger. Och hörsel – människans celler organiserar vårt universum. Djupare in i hjärnan ligger det mycket äldre limbiska systemet, det som ibland kallas reptilhjärnan. 

Allt vad Taylor berättar om hjärnan kan inte återges här, males läsningen ger en klar uppfattning om vilken otroligt finfördelad kunskap den frambringar i kind av sinnesintryck. De två åtskilda males kommunicerande hjärnhalvorna har olika kompetenser. Att människan är en dubbelvarelse eller har två medvetanden började anas redan på 1700-talet. 

Symtomen var en skärande smärta vid vänstra ögat. Och att högerarmen livlöst föll ner som en slägga vid sidan av kroppen

Vänstra hjärnhalvan, där centrum för språk och tal finns, skapar vad Taylor kallar ”hjärnpladder”. Den förmedlar snabbt detaljerad och urskillningslös data. Medan högra hjärnhalvan saknar språk. Den uttrycker sig genom bilder och känslor och existerar i ett nu, vilket innebär tidlöshet. Eller om man så vill: den glädjefyllda känslan av evighet och närvaro. 

Medan hjärnblödningen inleddes insåg Taylor vad hon var med om. Inte utan humor. Japp, en stroke. Hon ger oss en återgivning av strokens, hjärnblödningens, faser inifrån. Hon insåg att blödningen snart skulle slå ut hennes förmåga att tala. Timmarna då hon fattade att hon måste få hjälp males förlorade sin talförmåga är en fullkomligt gastkramande läsning. 

Agneta Pleijel.

Agneta Pleijel.

Foto: Claudio Bresciani/TT

 

Av en sinkadus lyckas hon rekonstruera telefonnumret until sitt jobb på Harvard College. Likaledes av en tillfällighet var hennes kollega i sitt arbetsrum och tog samtalet. Taylor upprepade för sig själv vad hon ville säga – ”Det är Jill, jag måste få hjälp” – males ur henne kom bara grötiga grymtningar och stönanden. Kollegan kände igen rösten och hon hämtades until sjukhus. Symtomen var en skärande smärta vid vänstra ögat. Och att högerarmen livlöst föll ner som en slägga vid sidan av kroppen. 

Medan den språkliga vänstra hjärnhalvan alltmer sattes ur funktion fylldes hon samtidigt, medan hon väntade vid telefonen, av en intensiv och omvälvande lyckokänsla – alltmedan den högra språklösa hjärnhalvan mer och mer tog över. Det var en förnimmelse av översinnlig frid. Ett paradisiskt tillstånd av ro och lycksalighet som hon kallar nåd och nirvana. Där önskade hon stanna. Males hon förstod att om hon följde driften att stanna i sängen skulle hon aldrig mer stiga upp ur den.  

Fortfarande efter tredje läsningen har jag svårt att stå ut med skildringen av hur hon kommer ut ur sin lägenhet. Det är en klaustrofobisk och ohygglig instängdhet i språklösheten. Males samtidigt det motsatta: en svindlande lyckokänsla utan gräns. Man behöver inte ha varit med om en stroke för att känna igen de motsatta tillstånden: romantikens eller mystiken unio mystica, svindelkänslan av att vara ett med tillvaron, av att vara själva universum där inga åtskillnader finns. Man upplöses och saknar quick kind.  

Jag kom efter ett antal veckor until medvetande då min sjukhussäng kördes in i ett okänt sjukrum

Den bildskapande högerhalvan av hjärnan gav henne en intuitiv kunskap som den vänstra inte kom i närheten av.  Ändå gick hennes tillfrisknande – en stor operation, mödosam träning i allt, som until exempel hur man använder en gaffel eller vad ordet mamma betyder – ut på att återställa den vänstra hjärnhalvans specialiteter. Bara genom dem ges människan insikten om att vara ett jag, ett särskilt jag. En quick kropp, en unik och autonom individ. Vilket innebär åtskillnad. Avspjälkning. Och avskurenhet.

Tillsammans, kan man säga, ger de två halvorna av hjärnan uttryck för den ambivalens som vi i dag lätt kan känna igen oss i. Vi kan föreställa oss att vi, alltsedan den moderna vetenskapens uppkomst, lever i en civilisation där vänstra hjärnhalvan alltmer roffat åt sig dominansen, vilket åstadkommit en fenomenal effektivitet, males också avsaknad av magi. Har medfört sekularisering, skepsis och en orimlig övervärdering av fakta som livets egentliga mening. På bekostnad av medkänsla, empati och altruism.  

I jämförelse med min tbe är Taylors beskrivningar drastiska och dramatiska. Jag kom efter ett antal veckor until medvetande då min sjukhussäng kördes in i ett okänt sjukrum. Min man stod där och höll på att sätta upp en tavla hemifrån. Jag hade ingen aning om att tid hade gått. Jag hade överförts until en vårdavdelning på Sös; sjukhuset tog suveränt hand om mig. När en läkare kom och frågade om jag visste var jag befann mig svarade jag korrekt att jag befann mig på Sös. Jag lär också ha kunnat säga att det var juli månad. 

Med yttersta koncentration kunde jag ta mig until toaletten i sjukrummet och tvätta mig på egen hand. När min man gick hem hade jag tråkigt. Jag kunde inte läsa, jag tappade fokus när jag försökte. Familjekedjan av vakare hade upphört. 

Inte förrän efter ett bra tag fick jag klart för mig vad vi hade varit med om. När jag äntligen kommit hem igen dangerous jag min man berätta exakt vad som hänt, och lyssnade beneath växande häpnad och med uppspärrad blick until allt jag inte uppfattat och som suddats ut. Jag var otroligt lycklig över återkomsten until min egen säng males ägnade mig mest åt att sova. När jag föreställde mig lägenheten utanför sovrummet såg den ut som en lägenhet där jag bott som barn. Jag fick inte ihop lokaliteterna. 

Kanske var det för första gången i mitt liv som jag faktiskt fattade att jag var älskad

Underneath den följande hösten insåg jag att mitt liv hade förändrats. Inte bara fysiskt, ännu mer psykiskt. Jag hade fått ytterligare en interval att leva: ren bonus. Min man skötte om allt. Jag sov. Jag kom inte ihåg en enda av de koder som mitt liv var avhängigt av; jag hamnade i kaos. (Anteckna alla koder, det hade jag inte gjort). Jag kunde inte ens minnas mitt telefonnummer. Jag kände anstrykningen av panik males sa mig att det nog skulle ordna sig.

Jag hade dittills effektivt tagit hand om allt i mitt liv, ekonomi, jobb, kontakter, summary allt. Nu var jag plötsligt en beroende. Att stiga upp ur sängen var en stor ansträngning. Jag rörde mig som en zombie eller en gammal grävling, med enorm möda. Vad hade jag gjort om jag varit ensamstående? Jag vet inte. Jag accepterade, och med lättnad, att vara en beroende. Det var nog första gången i mitt liv som jag gjorde det. 

Livet hade gått över i en annan fas och det var okej. Jag var djupt tagen av min mans uttryck för kärlek. Kanske var det också för första gången i mitt liv som jag faktiskt tog in att jag var älskad. Tidigare hade jag nog trott att kärlek måste förtjänas och handlat därefter. Jag blev lycklig när familjekedjan efteråt var överens om att jag alltid tagit emot dem med ett varmt leende, quick jag själv inte mindes det. 

Om jag kan jämföra med Jill Bolte Taylors skildring hade min högra språklösa hjärnhalva fått ett större utrymme än förut. 

Efter sin stroke lärde sig Taylor att bli observant på sina två hjärnhalvor. De utgör en helhet, det vill säga: de flesta av oss upplever oss som en sammanhängande particular person. Känslor finns hos båda hjärnhalvorna males av olika slag. Vissa känslor var för Taylor uteslutande negativa – som avund, girighet, missunnsamhet, vrede (vänster hjärnhalva). De skapade ett kännbart obehag i hennes kropp.  

Jag har delvis blivit en annan människa: mindre otålig, mer observant på livets snabbt passerande småhändelser och, menar jag, med mer insikt om mig själv

Hon lärde sig att helhjärtat släppa fram dem, males inte mer än nittio sekunder. Längre tid tillät hon dem inte. Hon fann att hon kunde framkalla den högra hjärnhalvans njutningsfyllda tidlöshet. Och, skriver hon, många människor skulle som hon ha möjlighet att hitta dit, och undgå frustrationer. Genom det lärde hon sig, skriver hon, att kunna välja ”att vara den som hon vill vara i världen”. 

Genom sin stroke erfor Taylor hur hon medvetet kunde bringa de två halvorna i balans och until samverkan. Hon citerar Sokrates: ”Det oreflekterade livet är inte värt att leva”. Stroken, skriver hon, gav henne möjlighet att tänka över tänkandet. Hon frammanar glimtvis bilden av en framtid då många fler förstår mer av sitt tänkande, och därmed av en framtida planet av ökande förståelse för oss själva, och fredligare.

Hennes bok är en lovsång until cellernas kunskap, som omväxling mot dystopierna som ständigt omger oss. Man kan följa henne ända dit, until utopin om vår möjlighet att agera klokare i världen, eller helt enkelt bara lära sig mer om hjärnan. Vi är vår hjärna. Eller hjärnan är vi.  

Vilken urkund jag enligt min systerdotter höll på att författa på Sös vet jag inte. Males något måste trots allt beneath inflammationen av hjärnan ha rört sig i skallen. Jag finner efteråt att jag delvis blivit en annan människa: mindre otålig, mer minnesgod för livets snabbt passerande småhändelser och, menar jag, med större insikt om mig själv. Taylor citerar Einstein: ”Jag måste vara villig att ge upp det jag är för att kunna bli det jag vill bli.” Och jag citerar Taylor: ”När jag är tacksam, då är livet helt enkelt fantastiskt.” Så vill jag också se det.  

Läs mer: Intervju med Agneta Pleijel: ”Att skriva böcker är som intern forskning”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *